Latest Tweets
HammarErik
Min text om pressetik ligger på Arenas hemsida. I papperstidningen finns en bylinebild, med beslutsam käke. NY PRESSETIK http://t.co/E0HaceK Är Peter Erikssons folkmusikbehåring det närmaste vi kan komma ett slutspelsskägg? #val2010 Nä, nu får det bli lite Muay Thai. Varje dag hittar man nya stigar i själen. På en av dem får man gåshud till Linda Bengtzing-låtar. Det gäller att hitta nya vinklar. Och rubriker. http://bit.ly/afjV08 -
Pengarnas etik
Jag tänker på frilansarna som bärplockare. En grå massa som vandrar från markägare till markägare och hoppas på några dars jobb.
Fyrtio kronor i timmen för dyrt, mister? Jag gör det för trettio, visst, bara jag får jobba. Tjugo? Tack, mister, jag får ju vara utomhus.
Senaste numret av Scoop, tidskriften för grävande journalister, innehåller en artikel om frilansare i gränslandet mellan journalistik och information. Texten ger, såvitt jag kan se, en korrekt bild av den ständigt växande etiska gråzonen, förutom i en liten detalj.
Pengarna. De liksom bara skymtar förbi.
En granskning av dagens journalistik som inte tar sin utgångspunkt i pengar, som inte visar hur pengarna kan styra en hel yrkeskårs rörelser mer effektivt än vilka ideal som helst, är som att beräkna kroppars fall utan att nämna tyngdlagen.
Men först en lägesrapport:
Enligt Frilans Riks undersökning i februari i fjol har sex av tio frilansare svårt att klara ekonomin. Någon medelinkomst ges inte i undersökningen, men man kan dra slutsatsen att den ligger nånstans runt 250.000 kronor.
Nej, förlåt, inte inkomst. Fakturerat totalbelopp.
Innan utgifter, exempelvis lokalhyra och dator.
Och innan skatt och sociala avgifter.
Återstår cirka 100.000 kronor netto. 8.500 kronor i månaden att leva för.
I Scoops artikel frågar reportern Lena Kvist (för övrigt är en av mina redaktörer) Göteborgs-Postens ställföreträdande ansvarige utgivare Kenth Andréasson:
”Är etiska dilemman ett pris ni får betala för slimmade redaktioner med färre fastanställda?”
”Nja”, svarar Andréasson, innan han förklarar att det snarare är resultatet av att näringslivet insett att journalister är duktiga på att föra ut ett budskap.
”Nja”?
Det ärliga svaret hade naturligtvis varit ett ”Tro fan det!”.
Frilansarna verkar i en avreglerad ekonomisk sektor. Precis som markägarna i Värmland har medieföretagen insett hur onödigt det är att anställa. Dyrt och obekvämt. Bättre då att skära ner. Bättre att köpa tjänst. Då undviker man alla regler, alla krav på minimilöner. Och det går jättebra att säga ja på måndag, och nej resten av veckan.
Inte idag, mister? Jag förstår, ni måste spara, självklart.
Hyckleriet är monumentalt när tidningarna pressar ner arvodena, stryper textleverantörerna med budgetsnöret (”Det är faktiskt finanskris!”) och sen slår dem huvudet med Moralen.
Är det då så konstigt att de flesta söker sig mot pengarna? Först till informatörsjobben, sen vidare ut mot marknadsföring och copy. Man säljer sina händer för hyra, mat och några veckors semester.
Jag har sett de bästa hjärnorna i min generation användas för att sammanställa årsredovisningar.
Förstå mig rätt, jag klandrar dem inte. Jag har ofta funderat på alternativ, senast när jag fick mitt slutskattebesked.
Men än så länge har det gått.
Nej, förresten. Jag skrev en copy-text en gång. Om ett företag som specialiserade sig på vindkraft. Min text skilde sig inte mycket från vilken förhands-”Ikväll uppträder XX på XX” som helst, men jag minns känslan av intellektuell kastration. Hur sorgligt det var att så fort jag kopplade bort det kritiska tänkandet, det som mer än något annat borde definiera journalistiken, öppnade sig ett fält av inkomstmöjligheter.
Runt om i Sverige darrar medieredaktionerna. Ingen vet vad framtiden för med sig av bloggar, PR, betald desinformation, ett bludder av otydliga avsändare. Rädslan får gammelmedia att dra ner ännu mer på fasta kostnader och köpa billigast möjliga bärplockare. Nu när det är viktigare än nånsin att arbetet får ta tid, får kosta.
Jo, faktiskt viktigare än nånsin. Det har aldrig funnits så många informationskanaler som idag, aldrig så många åsikter, ”undersökningar”, faktauppgifter, förklaringsmodeller.
Och imorgon är de ännu fler.
Vad göra åt detta? Varna och vädja? Kanske nåt sånt här: Snälla, ser ni inte att produkten blir lidande?
Det tycks lönlöst. Men i brist på ekonomiska medel är det allt som återstår.
Betala först vårt bröd, mister. Så ska ni se att moralen kommer.
Erik Hammar
ps. Någon kanske kommer att tänka på facket. Jag måste tyvärr meddela att facket avled nån gång i början av åttiotalet.
Posted on January 14th, 2010 --> 11 comments9 responses to “Pengarnas etik”
-
Hej Erik,
kul att du skrev något i alla fall. Ska jag tolka att detta finns på din blogg betyder att ingen ville köpa en artikel på temat? Det gör mig i så fall inte jätteförvånad
.Håller förstås inte med dig om att facket är helt dött i frågan. Facket är en jättetacksam betongkoloss att attackera. Men sedan 80-talet har det hänt en hel del inom de frilansfackliga leden. Några av oss, som gick på mellanstadiet när frilansar först blev ett begrepp på journalistmarknaden, ser nu en viss tjusning i att gå samman om upphovsrätt, om att skapa öppenhet om frilansarvoden (www.arvodesguiden.se) och om att samverka i vårt företagande.
Hälsning
Henrik -
1. Får man inte skylla sig själv om man ger sig in i en bransch där det är allmänt känt att det finns fler som vill jobba än vad det behövs anställas? Det är liksom ingen hemlighet.
2. Hur många av de som är räknade som frilansare jobbar heltid med att frilansa? Många frilansskribenter man läser har ju oftast andra jobb vid sidan om eller studerar. Korrigerar du för sådana outliers?
3. Varför är det någon sorts rättighet som staten ska in och reglera för att ni ska få ha “jobb där ni slipper vara intellektuellt kastrerade”. Håll käften och jobba, byt bransch om du inte trivs.
-
J,
1. Ja. Det också.
2. Nej. men jag har inte heller korrigerat för att journalistförbundets frilansmedlemmar, som undersökningen gällde, i regel är mer etablerade och därför tjänar bättre.
3. Lägg inte ord i min mun. Jag har inte skrivit nåt om staten och regler. (Även om en minimilön låter som en bra idé.) Och om informatörsskrivandet inte innebär intellektuell kastration vet jag inte vad. Återigen, jag klandrar dem inte och säkert är jag där själv nån dag, men själva grundförutsättningen är att du inte ska ifrågasätta. Om man tjänar bättre borde man väl ha råd att erkänna det. Kom igen. -
Henrik,
Nja, jag försökte inte ens. det vore som att sälja biljetter till sin egen hängning. Eller nåt.
Håller delvis med dig om facket. Att angripa är alltid tacksamt, och ofta orättvist. Kanske borde jag ha skrivit “avlivades”, för det känns så, fackets händer är bakbundna och när tidningarna kommer med fulavtal och pengahammaren kan de enskilda frilansarna bara hänvisa till nån slags anständighet. Jag funderar på att gå med i Frilans riks (om jag blir insläppt!) och är helt för initiativ som Arvodesguiden, men det hindrar inte att överetableringen av frilansare, krympande redaktioner och hårt businesstänk har kapat alla säkerhetslinor. Om jag hänvisat till facket hade uppdragsgivaren frågat: Men du är väl inte anställd?
Trots detta. Kör på! -
Erik, du rockar.
Va bene Cosi -
ptere March 1st, 2010 at 01:36
Om man vill jobba som journalist så ska man vara garanterad det och lönen ska självklart vara hög, därmed basta!
Egentligen borde bloggare få statlig bloggarlön också så att de kan trappa ner på sina kneg. -
Nyanserat.
-
Kombinationen överutbud av skribenter och minimal organisation bland frilansare, för att driva igenom t ex överenskommelser om minimiarvoden, är väl ett lika stort problem som tidningarnas snålhet.
Analogin med bärplockarna köper jag, samtidigt är jag övertygad om att duktiga/namnkunniga skribenter som går samman i kollektiv skulle kunna utöva makt.
Det behövs också fler kreativa idéer. Att gnälla över att ett förändrat medielandskap också drabbar skribenter som jobbar utifrån “affärsmodeller” som är anpassade för en papperstidning som kommer ut varje morgon, känns inte konstruktivt. Låga arvoden från en enskild uppdragsgivare behöver inte vara ett problem om skribenten samtidigt får ökad frihet att sälja texten till flera medier. TT:s modell bygger ju på ett nätverk av medier och ingen reagerar över att samma tt-text syns i 45 tidningar. Varför skulle det vara annorlunda med frilansmaterial.
I say go TT och kräv att få kränga dina texter till 30 tidningar om arvodet är lågt.
“Jag jobbar enligt TT-modellen” – låter ju t o m snajdigt. -
Ja, troligen sa det ar
2 Trackbacks / Pingbacks
-
Tumble out of bed and stumble into 2010 | Axel Naver – Frilansjournalist January 14th, 2010 at 19:30
[...] Erik Hammar liknar frilansarna vid bärplockare. Jag tycker att han är träffsäker. [...]
-
[...] This post was mentioned on Twitter by Isobel Hadley-Kamptz, Siri Reuterstrand, Jonas Sandberg, Kristoffer Viita, Gunilla Kinn and others. Gunilla Kinn said: Frilansare = bärplockarproletärer. "Bästa hjärnorna i min generation används för // årsredovisningar." Läs! http://erikhammar.net/?p=240 [...]
Leave a reply
Henrik Sannesson January 14th, 2010 at 15:34